Ett utdraget farväl

Steg för steg tar jag farväl av Portland. Allra mest avgörande var förstås den dagen då jag lämnade av familjen på flygplatsen och sedan flyttade ut ur huset. Utan familj och egen ytterdörr infinner sig aldrig någon äkta hemma-känsla. Visst duger rummet där jag bor gott för stunden, men jag skulle aldrig kalla det för hemma.

För drygt en vecka sedan sålde jag bilen och tog därmed ännu ett stort steg härifrån. Som väntat har jag ingen fallenhet för bilförsäljning. Under loppet av fyra dagar provade jag på stora delar av mitt känsloregister. Jag har inget tålamod alls med krångliga köpare som prutar och ställer frågor som jag inte kan svara på. Jag sade som det var: jag kan inget om bilar och bilen kostar vad den kostar. Take it or leave it.

Helt plötsligt en fredagskväll var jag iallafall utan bil och hade en tjock sedelbunt gömd i madrassen. En stor börda hade lyfts från mina axlar och morgonen därpå kunde jag fira med en restaurangfrukost och ett besök på banken. Men visst kände jag ett styng av saknad när jag såg bilen försvinna. Den har betytt väldigt mycket för oss och tagit oss på fantastiska äventyr. Nu finns inte längre något konkret, förutom jobbet, som binder mig hit.

Förra sommaren skaffade vi årskort till flera utflyktsmål här i Portland och igår kom så min sista chans att utnyttja dem. Så jag tog ytterligare ett steg i mitt farväl. Redan i ottan begav jag mig av med bussen för att turista i en av mina hemstäder. Efter en frukost på Mother’s Bistro i centrum tog jag spårvägen till Oregon Zoo. Redan då var det uppenbart att jag nog borde ha trotsat morgonkylan och tagit på mig shorts.

Det var en lite märklig känsla att gå på zoo ensam bland alla barnfamiljer. Jag hade i alla fall en kamera att gömma mig bakom. Den ger liksom en ursäkt för att vara där. En påse popcorn och en mjukglass hade gjort ett helt annat intryck. Jag avklarade parken på världsrekordtid. Trots att jag tittade på alla djur och promenerade på alla stigar var jag färdig på mindre än en och en halv timme.

Från zoo slingrar sig en skuggig stig genom Washington Park hela vägen fram till Portland Japanese Garden. I dallrande hetta bland horder av hobbyfotografer svettades jag sedan igenom mitt sista besök på Japanska trädgården och sedan genom International Rose Test Garden alldeles intill. Vid det laget kunde jag inte tänka på något annat än frusen yoghurt. Därför tog jag första tåget tillbaka till centrum skyndade in på Chef Fresh Frozen Yoghurt innan jag tog bussen hem. Summa summarum en lyckad sensommardag i Portland.

Från familj och villa till gräsänkling i enkelrum

Min hemresa är bokad, nu är jag inne på min näst sista månad i Portland. Redan för drygt två veckor sedan flyttade resten av familjen i förväg hem till Sverige. Vi sade adjö på flygplatsen och redan samma kväll lämnade jag huset som varit vårt hem under över ett år.

Våra sista veckor tillsammans i Oregon var hektiska. Det fanns så mycket vi ville hinna med att göra en sista gång. Barnen lekte med sina kompisar, vi tittade på mumier på OMSI, vi gick på Zoo och vi strosade längs stranden i Cannon Beach. Förutom allt trevligt som vi tog oss för hade vi förstås ett väldigt sjå med att packa och göra oss av med prylar. Vi har varit restriktiva med att köpa på oss saker, ständigt med hemresan i åtanke. Men inte kunde vi veta att äldsta dottern skulle få en jättestor mjukisuggla i födelsedagspresent. Eller att hon skulle tillverka en totempåle i skolan.

Vi har varit tvungna att skänka och slänga säckvis med saker som inte kunde följa med hem. Prislappen för att checka in en extra väska per person på flyget är överkomlig. Den kostnaden fanns hela tiden med i beräkningarna, men ytterligare väskor var det inte tal om. Därför fick bagaget inte vara mycket större än på hitresan. Väskorna packades och vägdes. Sedan packades de upp och vägdes på nytt, om och om igen. Till slut hade vi sex resväskor som vardera vägde exakt 50 pounds och därtill tre stycken stora handbagage. Sammanlagt reste min familj härifrån med nästan 170 kg packning.

Efter att vi sagt adjö på flygplatsen ägnade jag kvällen och delar av natten åt att packa färdigt mina saker och rensa ut skräp som blivit kvar. Under året som gått hade huset verkligen blivit hemma för oss. Nu tömde jag huset på mina saker medan mörkret slöt sig runtomkring. Så tyst hade det inte varit mellan väggarna på 012 SW Lowell Street på över ett år.  Allteftersom kvällen fortskred blev huset allt mindre hemma. Snart började det knäppa och knaka illavarslande i det gamla trähuset. Kanske var det en hälsning från Arthur W Wallace som ligger begravd bara några meter bort.

När jag slutligen var färdig hade huset – eller var det kanske Arthur – gjort klart för mig att det var dags att flytta vidare. Med de känslorna i kroppen blev jag skrämd halvt från vettet av kvinnan jag råkade stöta på uppe på SW Viewpoint Terrace. Jag lugnade ner mig och hann slinka in på Fred Meyer före stängning för att köpa något ätbart. Då var klockan över elva på kvällen och jag hade varken ätit eller druckit sedan lunch. Därav kom det sig lamporna lyste i mitt enda rum efter midnatt. Där satt jag, fullständigt utmattad, och åt sushi nedsköljd med en halv gallon iste. Det blev 15:e juli och jag hade att se fram emot över två månader i Portland skild från min familj med 7800 km. Nu tackar jag Skype för gratissamtalen över Atlanten. Jag tackar Internet, och i synnerhet Netflix, för förströelsen som erbjuds mig om kvällarna.

Yellowstone – vår sista amerikanska roadtrip

För snart en månad sedan återvände vi till Portland från vår långa roadtrip till Yellowstone. Vi var länge tveksamma till den långa bilresan, men det var ju vår sista chans att komma dit på mycket länge. Sedan dess har övriga familjen rest före hem till Sverige och det blir inga fler semestrar här. Jag måste ge alla vänner och kollegor rätt i vad de sagt: visst är Crater Lake och Redwoodträden sevärda, men Yellowstone är spektakulärt! Ingen av oss hade tidigare sett björnar, antiloper eller bisonoxar i det vilda. Jag och döttrarna hade aldrig sett varken gejsrar eller varma källor. Nu fick vi, under fyra intensiva dagar, se allt detta och väldigt mycket mer.

Vi blev alltså rikligt belönade för alla timmarna i bilen och nätterna på billiga hotell. När vi väl korsat Snake River Plains, vars prärie sträcker sig tvärs över hela Idaho, började vårt äventyr på riktigt. Strax bortom gränsen till Wyoming passerade vi över bergskedjan Teton Range. Bilens 210 hästkrafter räckte med nöd och näppe till för att få oss upp till krönet. Väl nere på andra sidan befann vi oss snart i den bedårande vackra Grand Teton National Park. Från den stunden var det full fart. Snart såg vi vår första vilda björn, en ung svartbjörn med brun päls. Pelikaner simmade på floden och de dramatiskt taggiga bergen tornade upp sig i väster. I dess norra ände övergår parken i Yellowstone National Park, och lagom till middagen kom vi fram till Lake Yellowstone Hotel.

Under dagarna som följde befann vi ofta mitt i någon bisonflock som korsade vägen, eller omsvepta av svavelstinkande ånga. Det puttrade och sjöd överallt, eller sprutade kaskader av vatten ur marken. Vi har sett djur vi aldrig trott att vi skulle få se i det vilda. Redan andra dagen tröttnade vi på att räkna bisonoxar när vi nått upp till tre hundra. Nu vet jag att det ska finnas ungefär 4000 bisonoxar i parken, så det var kanske för väl att vi gav upp. Jag tror inte att jag kan göra Yellowstone rättvisa genom att beskriva den i ord. Jag hoppas att bilderna kan förmedla lite mer.

Efter fyra dagar lämnade vi Yellowstone genom norra infarten och påbörjade hemresan genom Montana. Där besökte vi Lewis & Clark Caverns – en stor kalkstensgrotta som en gång i tiden anpassades medelst dynamit för att kunna ta emot turister. Samtididigt kom det första regnet. När vi passerade in i Idaho dagen därpå öste regnet ner och blåsten slet i bilen. Därpå följde bara en lång transportsträcka genom Idaho och Washington. Vi ville hem och ödslade ingen tid på obetydligheter längs vägen.

Vilda västern anno 2013

Jag har måst uppdatera min definition av konceptet Vilda västern. Bilden jag bar på var sprungen ur västernfilmer jag såg som barn. Vilda västern var torr och varm, befolkad av revolvermän och sheriffer. Städerna bestod av en saloon, en bordell och inte mycket mer. Nu hävdar jag att Vilda västern fortfarande existerar, om än med lite annan innebörd. Redan förra sommaren förstod vi att större delen av Oregon består av vildmark. Det inre av Oregon liknar inte alls den bördiga och folkrika Willamette-dalen där vi bor.

På den här semestern har vi korsat hela Oregon och stora delar av Idaho. Under timmar i sträck har vi sett inget annat än ändlös prärie med spridda byar. Vissa samhällen lever än medan andra befinner sig i varierande stadier av förfall. Ibland avbryts prärien av jättelika åkrar där naturen tämjts med hjälp av bevattningskanaler och jättelika vattenspridare. Där vattnas konstant trots att den värsta sommartorkan inte startat ännu. Och radion den spelar bara country förutom i Boise där det tydligen finns utrymme i etern för lite klassisk musik.

Idag körde vi över nästan hela Snake River Plain – slätten som bildar ett band tvärs över hela Idaho ända fram till Yellowstone. Den skapades när den amerikanska plattan gled över den vulkaniska hotspot som nu finns under Yellowstone. Vulkanutbrott har under miljontals år slätat ut landskapet som därför skiljer sig från resten av det mestadels bergiga Idaho. Vi tog av från den stora vägen för att komma till Craters of the Moon. Därför körde vi under flera timmar och nästan ensamma på en närapå spikrak väg över Idahos prärie.

Oändlig landsväg. Snake River Plain

Oändlig landsväg. Snake River Plain

Nu övernattar vi i Idaho Falls. Tvärs över floden från hotellfönstret ser vi ett enormt vitt mormontempel. Det är ett riktigt skrytbygge, fyrtiofyra meter högt och krönt av en gyllene Moroni.

Mormontemplet

Mormontemplet

Från Portland till Boise via Ingenstans

Igår (måndag) morse lämnade vi Portland för en nio dagars road trip inåt landet. Målet för resan är Yellowstone i nordvästra Wyoming. Det är en lång resa med många sevärdheter längs vägen. Därför planerar vi att komma fram först på torsdag. Första dagen körde vi bara drygt trettio svenska mil. Bakom oss lämnade vi regnskogen som växer inpå knuten hemma på Marquam Hill. Vi körde genom småländsk barrskog på hög höjd i kaskadbergen. I regnskuggan öster om bergen körde vi resten av vägen omgivna av vidsträckt prärie, förutom mot slutet då öknen tog vid.

Där i hettan vid Painted Hills fick vi se ett spektakulärt landskap av vackert färgade kullar. Painted Hills är en del av John Day Fossil Beds National Monument – vårt första inplanerade stopp på resan.

Painted Hills

Painted Hills

Painted Hills

Painted Hills

Vi övernattade på det väldigt enkla Oregon Hotel i Mitchell. Ett skräckfilmstema är – har jag förstått – att några intet ont anande turister förirrar sig till ett litet samhälle långt från all ära och redlig. Så stöter de på en pojke med en banjo på en veranda och så är blodbadet igång. Just så är Mitchell, Oregon. Typ. Håla är den enda benämning som gör Mitchell rättvisa. Det är ett litet döende samhälle inklämt i en trång ravin. Där finns nästan ingenting. Och av det som finns är hälften igenbommat och i sönderfall. Det är en väldigt spännande plats, men samtidigt oerhört sorglig.

Mitchell

Mitchell

Mitchell

Mitchell

Mitchell

Mitchell

Vi tog oss levande ifrån Mitchell och besökte resten av John Day Fossil Beds. Vi hittade inga fossil men såg fler spektakulära berg i granna färger. Vi såg en Rock Mountain Elk – en slags Wapitihjort – som latade sig under ett träd. En liten prickig hjort överraskade oss när den rusade ut ur ett buskage. Vi var nära att bli påflugna av en örn som dök ner mot bilens vindruta.

John Day Fossil Beds

John Day Fossil Beds

John Day Fossil Beds

John Day Fossil Beds

John Day Fossil Beds

John Day Fossil Beds

Rocky Mountain Elk

Rocky Mountain Elk

Under eftermiddagen och kvällen har vi bara åkt bil. Vi har hunnit med att passera in i en ny tidszon – Mountain Time Zone. Vi har kört in i Idaho och checkat in på Safari Inn i Boise, en metropol jämfört med Mitchell. Den här staden ger iallafall inte mig några skräckfilmsvibbar.

Ny tidszon

Ny tidszon

Bedräglig omtanke

Varning: varm dryck

Varning: varm dryck

Förr brukade vi fnysa åt varningstexten på amerikanska kaffemuggar – kanske det mest påtagliga exemplet på hur ängsliga företagen är för att bli stämda på miljoner. Och hur mycket människor kan förnedra sig i jakten på pengar. Det är svårt att glömma kvinnan som stämde en Wendy’s-restaurang för att de hade serverat henne ett finger i chilin, ett finger som hon själv hade lagt dit. Nu finns väl sedan länge samma pappersmuggar hos kaféerna i Sverige, men lyckligtvis inte av samma anledning. Efter ett år i USA kan jag fortfarande förbluffas av hur ängsliga företag och myndigheter är för att ta på sig ansvar. De vågar inte tro för en sekund att amerikaner själva förstår att kaffet är hett – inte bara i muggen utan även om man häller det över sig. Allt detta gör ibland livet lite tråkigare och kan, i vissa fall, så ett frö till oro.

Häromveckan for dottern på utflykt – ”field trip” – med sin klass. De åkte långt ut på landet för att titta på de stora dammarna som förser Portland med dricksvatten. För varje skolutflykt måste vi skriva under ett avtal där vi godkänner att vårt barn reser iväg. Vi garanterar därmed att vi inte ska hålla staden ansvarig om hon skulle skadas eller om något vi äger skulle gå sönder. I det här fallet upplystes vi om att det finns stup och branta trappor vid dammarna, samt att både björnar och pumor strövar runt i området. Dessutom poängterades att guidens radio skulle vara den enda kontakten med omvärlden. Då fick jag mota tillbaka impulsen att försöka hålla dottern hemma den dagen. Och jag som i vanliga fall inte är rädd för vare sig pumor eller björnar. Det kändes ändå bra att min fru följde med som frivillig för att mota bort alla rovdjur.

På TV sänds ofta reklam för receptbelagda läkemedel. Jag kan inte förstå hur den kan locka någon enda människa till att begära just den värktabletten för sin onda rygg. Först ges en kort presentation av medicinens förtjänster med en uppmaning om att man ska övertala sin läkare att skriva ut den. Därefter återstår större delen av reklamen då samtliga fastställda och misstänkta biverkningar räknas upp oändligt omständligt. I mina öron påminner reklamen väldigt mycket om en antirökningskampanj. Kanske finns det någon regel som kräver det, men det är ju tydligt att läkemedelsföretagen överlåter allt ansvar på patienterna redan i reklamen.

Varningarna haglar över oss för alla tänkbara och otänkbara faror. En imbecill tolkning vore att det sker i bästa välmening. Men jag vet ju hur rädda alla större organisationer är för att ta ansvar. Det är extra tydligt när det gäller åldersgränserna på bio. De är visserligen satta med utgångspunkt i vad som är lämpligt för barn i olika åldrar, men inte alls för barnens skull. Rekommendationerna säger tydligt och klart att det handlar om vad föräldrarna skulle tycka. Föräldrarna får fatta idiotiska beslut på bekostnad av sina barn, bara de inte skyller på någon annan. Häromveckan såg vi Jurassic Park och då satt åtskilliga fyraåringar i salongen.

Puma

Risker finns här precis som hemma. Mycket riktigt sågs en björn vid utflyktsmålet innan barnen kom dit. Och för drygt en vecka sedan promenerade en puma omkring i ett av parkeringshusen på OHSU, bara några stenkast från mitt jobb och halvannan kilometer från där vi bor. Jag måste erkänna att jag såg mig omkring lite mer än vanligt när jag gick hemåt från labbet den dagen.

En spännande dag för VA:s kralliga poliser

Längs min väg till kaffeståndet i foajén på Veteran Affairs Medical Center passerar jag sjukhusets polisstation. Den har jag skrivit om tidigare. Oftast står poliskonstaplarna och hänger i en trist korridor eller vid sina bilar; de har fyra amerikanska muskelbilar som står och samlar damm. Inom sjukhusområdet ryms inte mer än ett någon kilometer bilväg.

Jag var på god väg att publicera ett inlägg om hur uttråkade poliserna är och att de lyckligvis aldrig verkar behövas. Jag fick tänka om och lägga upp det här istället. Hittills har min erfarenhet varit att poliserna verkar ta varje tillfälle i akt att få rycka ut. Ett favorit verkar finnas längs korridoren utanför mitt kontor. Där finns ett hemligt rum dit det kommer olika främlingar med lådor under armen, troligtvis för att utföra något slags radioaktiva experiment. Väldigt ofta misslyckas de ta sig förbi det avancerade låset som kräver passerkort, kod och tumavtryck. Åtminstone två gånger varje vecka råkar någon starta larmet som tjuter öronbedövande genom hela våningsplanet. Då får de skamsna stå och vänta på att tre till fyra beväpnade poliser kommer joggande i för trånga skjortor som spänner över de skottsäkra västarna. Ingen vargen-kommer-effekt här inte.

På fredagen förra veckan var det plötsligt skarpt läge för sjukhusets poliser. Medan jag åt min lunch ute i det underbara vädret på OHSU:s terrass några hundra meter bort hörde jag en polisbil i utryckning på väg mot VA Medical Center. När jag sedan kom tillbaka till labbet hade det samlats ett femtontal polisbilar – de flesta omärkta – som blockerade vägen mellan byggnaderna. Uppenbarligen hade de omringat en skrotfärdig bil som nu stod inkilad mellan polisbilarna. En stund senare anslöt sig en stor bepansrad bil med hjälmbeklädda poliser med sköld och murbräcka.

Tjockt med polisbilar mellan husen på VA.

Tjockt med polisbilar mellan husen på VA.

Tung polisbil

Tung polisbil

Jag har hört att poliserna är stationerade på sjukhuset för att hålla koll på patienterna – uteslutande krigsveteraner – som inte alltid är helt psykiskt stabila. Det visade sig att en den här gången hade en stackars patient dykt upp beväpnad med kniv och barrikaderat sig ensam i ett rum tvärs över gatan.

Man skulle kunna tycka att det stora pådraget inte riktigt stod i paritet med dramat som pågick. Poliserna verkade också ta väldigt lätt på alltihop. Stämningen var uppsluppen och humöret på topp, jag har aldrig sett dem så nöjda och glada tidigare. Tristessen i deras grå och trista vardag bröts ju plötsligt, och den eftermiddagen fick VA:s poliser chansen att umgås med stora delar av stadens (riktiga) poliskår.

SMS från OHSU.

SMS från OHSU.

Någon information från VA fick jag aldrig. Däremot fick jag, långt senare, SMS från OHSU om att man skulle hålla sig borta från VA till situationen var löst. Man tackar och hoppas på rappare kommunikation om så verkligen skulle krävas i framtiden. Jag jobbade på som vanligt resten av dagen, om än något distraherad av aktiviteten utanför fönstren. I samma ögonblick som jag steg in genom dörren hemma på kvällen kom sista SMS:et från OHSU om att dramat avlöpt väl.